Till konferensen Mångfald och breddad rekrytering inom kultursektorn, Strindbergs intima teater 22 november 2023, bad Konsten att delta Oscar Pripp, forskare på Uppsala Universitet, att se över den forskning som gjorts kring mångfald inom kultursektorn sedan 2005 och vilka förändringar som skett. Det här är Oscars rapport:

Under åren 2004-2005 ledde jag en forsknings- och kartläggningsstudie vid Mångkulturellt centrum, om etnisk och kulturell mångfald inom den statligt finansierade kultursektorn, på uppdrag av kulturdepartementet (Pripp, Plisch & Printz Werner 2005). Det var sammanlagt sextiofyra myndigheter och institutioner och avsikten var att skapa ett underlag för satsningar och förändringar med start under mångkulturåret 2006. Resultatet publicerades i rapporten Tid för mångfald 2005. I samband med projektet publicerades också antologin Mångfald i kulturlivet (Pripp 2006), där trettiotre kulturutövare och forskare förmedlade sina erfarenheter och perspektiv i korta bidrag.

Inför dagens konferens ombads jag att reflektera över vad som har hänt med mångfaldsfrågorna inom kultursektorn sedan Tid för mångfald.

Mina reflektioner, kan sägas komma lite från sidan, då jag under senare år ägnat mig åt annan forskning med anknytning till kulturlivet. Ett exempel är forskningsprojektet Musikens funktioner inom etniska föreningar, verksamt fram till 2018, med fältarbeten inom en rad föreningar och sammanslutningar i Göteborg, Malmö och Stockholm. Ett av många intressanta resultat från studien var hur många föreningsverksamma (läs civilsamhället) kommit att bli professionella och semiprofessionella kulturutövare och kulturarbetare (administratörer, verksamhets- och projektledare, musiker, ljud, ljus, marknadsföring, osv.) (Westvall, Lidskog & Pripp 2018). Med andra ord går det inte att underskatta den utbildnings- och rekryteringsbas som denna del av civilsamhället utgör, dels inom dess verksamheter och nätverk, och inte minst för ökad mångfald inom det etablerade kulturlivet.

Idag är jag som forskare engagerad i ett litet världsomspännande forskningsnätverk, Centre for Research in Artistic Citizenship, CReArC, med säte vid Rytmiske Konservatorium i Köpenhamn. Medlemmarna samarbetar genom att på olika vis utforska artistic citizenship, vilket skulle kunna översättas till artistiskt medborgarskap, främst i betydelsen konstnärligt samhällsengagemang (i dess vidaste betydelse). Vår första bok, Music as Agency, kommer ut våren 2024 (Pripp 2024).

 

Uppdraget

Vårt uppdrag i Tid för mångfald var brett. Vi ombads inrikta oss på mångfalden inom organisationerna, i produktionerna och i publikarbete/målgruppsinriktning. Bredden i uppdraget ledde till att vi kom att arbeta med statistik, analyser av årsredovisningar och genomförde semistrukturerade intervjuer med chefer och ledare inom alla de tre verksamhetsområdena.

Bland resultaten kan nämnas att endast ett fåtal personer på chefspositioner hade utländsk bakgrund, varav mindre än 1% hade en bakgrund utanför Europa och Nordamerika. Mångfalden återfanns främst inom städ, restaurang och andra servicefunktioner. Ett annat resultat var att endast ett fåtal av de statliga institutionerna var engagerade i mångfaldsfrågor vad gäller dels inom den egna organisationen och dels dess produktioner, stundtals dock mer i publikarbetet. Inom de flesta återfann vi ett svagt intresse och bristfälliga kunskaper inom ämnet på ledningsnivå.

På våra frågor om orsaken till mångfaldsfrågornas nedprioritering svarade majoriteten av institutionerna (genom företrädarna) ungefär så här: ”vi är en liten organisation med ett fåtal medarbetare och hinner inte med”, eller ”vår ekonomi präglas av nedskärningar, hur ska vi kunna satsa på en utökad verksamhet?”, eller ”vi har fått hyreshöjningar och andra ökade kostnader och är en pressad organisation”, eller ”direktiven från departementet om mångfalden i vårt regleringsbrev är hur otydliga som helst med låga krav på återrapportering”, eller ”det är oklart vad som menas med mångfald, det kan ha så många innebörder”.

 

Årsredovisningar

En snabb översiktlig genomgång av de här institutionernas årsredovisningar för 2022, nästan tjugo år senare, ger vid handen att kulturinstitutionerna fortfarande saknar tillräckligt tydliga direktiv, innebörder av mångfald samt krav på återrapportering. Av studier, som ”Vilken mångfald? Kulturinstitutioners tolkningar av mångfaldsuppdraget” (jfr Tomson 2017) och Osmos – inkluderingsprocesser i kulturlivet (Edström & Hyltén-Cavallius 2011), framgår hur institutionerna kan känna en dubbelhet inför detta; dels att ger det en frihet att själva få definiera begreppen och styra sin verksamhet, dels kan det upplevas som improduktivt, att mångfaldssatsningarna inte blir konsekventa och tappar kraft när de alltför mycket är avhängiga dagsformen och engagemang hos dem som vid tillfället styr verksamheten.

Intrycket efter genomgången av årsredovisningar från 2022 är, hur radikalt olika det ser ut mellan institutionerna när mångfald och motsvarande frågor rapporteras. Några institutioner nämner knappt frågan, kanske i samband med satsningar på breddad publik, och då handlar det framförallt om fr a barn, unga, och skolsamarbeten.

En och annan har valt att mainstreama mångfalden genom hela årsredovisningen, som en naturlig del, till exempel Riksteatern, där mångfalden framgår klart, insprängd utan åthävor i beskrivningar av hela verksamheten, läs organisationen, produktionerna och publikarbetet. En iakttagelse är att nu, precis som för tjugo år sedan, är honnörsord (Buzz Words) som ”mångfald” och liknande inte alls accentuerade hos organisationer som har djupa kunskaper om och har implementerat sådana aspekter i sin ordinarie verksamhet och budget. Istället uttrycker man sig i klartext, ibland genom att ta upp ett kontroversiellt ämne, ibland genom att en skådespelare förknippas med mångfald och ibland att den bara finns där, t ex i ensemblens sammansättning. Vårt intryck, då, liksom mitt idag, är att det här ”pålästa” och genomtänkta sättet att bedriva mångfaldig verksamhet, vittnar om att man ligger i framkant och har smält frågorna till ett naturligt inslag.

Det finns också institutioner som inte utvecklat sina verksamheter lika mycket som Riksteatern men som ändå hamnar i ett slags god mellanklass i min översiktliga och hastiga bedömning. Ett sådant exempel är Kungliga Operans årsredovisning, som inom temat ”social hållbarhet” är tydlig med målsättningar vad gäller mångfald och hur arbetet förankras inom såväl organisationen som i publikarbetet. Utifrån mitt perspektiv, en som hemsöker nutiden från en annan tid, är det ändå förebildligt att frågan ligger på bordet på det här sättet, och följaktligen kan diskuteras och följas upp. Det borde vara minimum, benchmark, för hela den statliga kultursektorn.

Man kan utifrån min slarviga genomgång ändå sluta sig till en sammanfattande bedömning, att mångfaldsfrågan, i jämförelse med den tiden det begav sig, med åren har nedprioriterats inom den statliga kultursektorn.

 

Om, för, med, var, av och hur

I det fortsatta anförandet kommer jag att göra några mindre reflektioner utifrån de grundläggande frågor som vi lät löpa genom studiens alla delar: till alla 63 institutioner; i årsredovisningar, enkäter och intervjuer; inom organisation, produktion och publikarbete. Matrisen med dessa grundläggande frågor, är en av de få saker från vår studie som idag fortfarande används när mångfald utvärderas inom kultursektorns organisationer. Jag lär fortfarande ut modellen i undervisningen för blivande kulturarbetare (Kulturvetarprogrammet, Kulturentreprenörprogrammet, Etnologiprogrammet).

 

Om

Den första frågan vi ställde till institutionerna var ”om?”: i vilken omfattning mångfalden som ämne lyftes inom olika verksamhetsområden. Resultatet varierade, hos en del genomsyrade mångfalden verksamhetens alla delar. Det vanligaste var dock att frågan om främst lyftes i produktionssammanhang, till exempel som ämne i en uppsättning, utställning eller under en diskussionsafton.

Ett bestående intryck var att kultursektorns aktörer höll ifrån sig frågor om mångfald inom organisationerna, om representationen, genom att istället framhäva själva produktionernas inriktning och budskap. Mitt intryck är att detta förhållande råder fortfarande, i stort. För tjugo år sedan var vår slutsats att möjligheten att förhala mångfaldsfrågor till att enbart gälla produktionen bidrog starkt till att man kunde röra sig under ”mångfaldsradarn”.

Den statliga (offentliga) kultursektorn kännetecknas i större utsträckning av en beröringsskräck vid frågor om representation och mångfald än organisationer inom andra sektorer (Edström & Hyltén-Cavallius 2011).

Jag kan inte avgöra om ämnen kopplade till kulturell och etnisk mångfald är mer sällsynta eller vanligare idag inom kultursektorn. Delvis beror det kanske på att sektorns egen diskurs förändrats under de senaste tjugo åren. Idag talar man inte lika uttalat om olika ”invandrargrupper” och i termer av att ”föra invandrargruppers talan”. Det närmaste man kommer idag är talet om nationella minoriteter (som ska vara delaktiga och föra sin egen talan till exempel). I motsats till den politiska utvecklingen, nämns det mindre om gruppers olika ”kulturer” inom kultursektorn idag än för tjugo år sedan. Jag tror har att göra med ökade kunskaper om kulturbegreppets innebörder och väsen, som något processuellt och resultat av vardagligt görande, och inte en låda med fasta och generella egenskaper, att livet och det kulturella är något mer än så kallad ”etnisk kultur”. Tonläget är ett annat med tematiseringar om flyktingskap, utanförskap, det nationella, om minoriteter/ursprungsbefolkning/samiskhet, rasifiering och liknande.

Ett område som idag är mer eftersatt, i jämförelse med åren för vår studie, är museernas möjligheter till samtidsdokumentation, inte minst hos länsmuseerna, som med minimala budgetar, sporadiskt försöker dokumentera en turbulent samtid, med stora förändringar i människors liv, omvälvande händelser, kriser, katastrofer och allt fler prekära vardagsliv på grund av neddragningar i välfärden och utarmande av service på landsorten (Zackariasson, Öhlander & Pripp 2022).

 

För

Den andra utvärderande frågan, ”för?” innebar att rannsaka ”vilka är vi till för?”, det vill säga att syna vilka som räknas till en institutions ”normala” publikgrupp, och vilka grupper som ansågs vara svårare att attrahera, med andra ord ”de icke förväntade”. Vi formulerade frågan mer i stil med vilka grupper i samhället som var svårare att nå i den ordinarie verksamheten, inom ordinarie budget.

Här verkar det se ut idag ungefär på samma sätt som för tjugo år sedan. För att dyka in i årsredovisningarna från 2022: en del institutioner anger att de brottas med att nå en publik ”som inte är välutbildad medelklass”, men att man når en större mångfald genom samarbete med skolor och satsningar på barn och unga, dock utan att definiera denna mångfald närmare. I årsredovisningarna från 2022 som jag gick igenom, var det ingen som närmare problematiserade publikens sammansättning t. ex. om ursprung utifrån postnummer/bostadsområden, men däremot förekommer hänvisning till kön, ålder och utbildning. Dock nämns det i ett par fall aktiviteter i vissa bostadsområden: t.ex. under Järvaveckan, och i samband med enstaka utställningar, eller uppsättningar. Som sagt är min reflektion att det inte hänt så jättemycket på tjugo år, mindre än våra förväntningar på en utveckling med en allt mer sammansatt publik.

 

Med

”Med?” innebar att ställa frågan med ”vilka samverkar vi med?”, ”vilka anlitar vi som kuratorer, producenter, experter, leverantörer, praktikanter, vilka castar vi?” Det handlar om de rörliga delarna av institutionernas verksamhet, där det ganska enkelt går att implementera mångfald. En reflektion är att det inom många institutioner inte har hänt så mycket på den här fronten under de gångna tjugo åren. Intrycket är att det överlag sker ganska oreflekterat, men att det ändå blivit vanligare att tänka mångfald när samarbeten inleds och personer anlitas. En erfarenhet som jag har är att det kommit fler aktörer inom organisationerna som påverkar och drar inifrån, det vill säga att representationen har betydelse, även om en person inte behöver representera någon annan än sig själv.

Ett exempel på när ”med” fungerar som bäst är UR:s satsning på serien Melanin runt 2017 – 2018, som tog upp vardaglig rasism och rasifiering av unga, där rasifierade tog upp ämnet (om, hur), för både en rasifierad och icke-rasifierad publik (för), medverkade/presenterade och skrev manus (med, av).

 

 

 

Var

”Var?” innebär att institutionen synar var mångfalden tar plats. Är det inom den ordinarie verksamheten och ordinarie budget? Eller är det i samband med särskilda projekt, tillfälliga satsningar? Sker det i det permanenta, på huvudscener och i permanentutställningar? Eller förläggs mångfalden till andra platser, vid sidan av? Min reflektion är att medvetenheten har ökat om mångfaldsrepresentationens stora betydelse i kulturinstitutionernas förmedlingsverksamhet (utställningar, föreställningar, marknadsföring, osv.). Jag har dock inte undersökt saken systematiskt (utveckla om det ges tid).

 

Av

”Av” innebär frågan ”vilka är vi?”. På vilka positioner finns det en mångfald bland medarbetarna inom organisationerna?

Frågan om ”av?” var knepig att diskutera med institutionernas företrädare, som invände mot att vi önskade registrera medarbetarnas etniska ursprung. Men de flesta blev positivt inställda när de väl fick vår enkät, där frågan ungefär löd ”vilken del av världen har du/dina medarbetare sina ursprung och på vilka nivåer?”. Att fråga om världsdelar, och delar av världsdelar, gav oss för vårt syfte tillräckliga kunskaper, mellan tummen och pekfingret, om hur mångfalden såg ut inom organisationernas olika delar. Och som jag tog upp inledningsvis återfanns mångfalden framförallt längst ner i hierarkierna och var kraftigt underrepresenterad inom ledande positioner.

Vår övertygelse då, liksom nu, är att man måste ha ett mått i reda siffror att utgå ifrån, för att diskussionen och åtgärderna ska bli sakliga och inte fastna i ett tyckande.

I den uppföljande undersökningen ”Osmos”, som Mångkulturellt centrum genomförde några år efter Tid för mångfald, framgår, som jag påpekade inledningsvis, hur kulturinstitutionerna har större problem med att diskutera organisationens sammansättning avseende mångfald än vad som är fallet inom andra typer av organisationer (jfr Edström & Hyltén-Cavallius 2011) Det kan tyckas vara motsägelsefullt, hur det finns gott om verksamma inom kultursektorn med utvecklade värdegrunder, och med övertygelser om alla människors lika värde, samtidigt som de har en beröringsskräck vid representationsfrågorna inom den segregerade egna organisationen. Mitt intryck är att den här dominerande inställningen inte har förändrats under åren för Tid för mångfald (2005) och Osmos (2011), t.ex. om man ska tolka årsredovisningarna från 2022. Det som verkar acceptabelt inom dem är att mäta medarbetarnas kön och ålder, på olika positioner och över tid.

En annan reflektion är att mångfalden är större på högre nivåer inom många kulturinstitutioner generellt än vad var fallet 2004/2005. Det är dock en iakttagelse med reservation. Det är stor skillnad mellan sektorer, inom kulturarv och museer kanske det inte hänt så jättemycket, om jag utgår ifrån det jag möter i mitt arbete som etnolog.

 

Hur (och av)

”Hur?” ställer frågan om utifrån vilka perspektiv och synsätt man betraktar och tar sig an mångfaldsfrågor (i såväl tanke som handling). Och så klart skiljde det sig åt mellan institutionerna, lite beroende på hur involverade man var med frågorna i vardagen. Om man ändå ska tillåta sig att säga något generaliserande, så dominerande ett kulturrelativistiskt perspektiv på den etniska och kulturella mångfalden, som en slags mosaik, där personer med immigrantbakgrund, eller snarare de som tillhör segmentet av immigranter som i folkmun kallas ”invandrare”, sågs som tillhöra olika kulturer.

I det här kulturrelativistiska perspektivet kunde en mosaik, en mångfald av olika kulturuttryck, ses som något ”berikande”, medan mosaiken med olika folkgruppers kulturer, dvs. i antropologisk bemärkelse, tjänade som ett brist- och skillnadperspektiv i förhållande till majoritetsbefolkningen.

Parallellt med den här ganska stelbenta förståelsen av kultur, gärna lite fostrande och paternalistiskt paketerad, fanns det många krafter som arbetade med mer dynamisk kulturförståelse, med hybrida uttryck, antirasism och som försökte lösa upp låsningen kring vad mångfald skulle stå få.

Men man får inte glömma att det finns en lång tradition i Sverige att definiera immigranter och immigranters barn som en särskild befolkningskategori inom integrations- och kulturpolitik (läs sedan 1970-talet) som annorlunda med särskilda behov (hinner inte gå djupare in på denna tradition i föredraget). Den här dominerande synen innebärande annorlundahet och särskildhet hos ”invandrarkategorin” lever starkt kvar i våra dagar. Inte ens 1990-talets politiska omsvängning med lanseringen av mångfaldsbegreppet har lyckats rubba den dominerande kultur- och integrationsdiskursen, trots avsikten att inkludera hela den svenska befolkningen i samhällets mångfald. Vid talet om det mångkulturella samhället, mångkulturella skolan eller mångkultur inom kultursektorn, avses ”invandrardelen” inom kategorin invånare med immigrantbakgrund, inte hela befolkningen. Det gör att mångfalds- och mångkulturbegreppet i praktiken är ett maktbegrepp, som ringar in endast vissa befolkningskategorier, inte hela befolkningen, och inte alla kulturuttryck. Majoritetsbefolkningen står utanför och ovanför mångfalden i denna modell, mot vilka mångfalden jämförs, och med vars hjälp mångfalden hanteras, styrs och bedöms (Jfr Hage 2000).

Vid tiden för vår studie, såg en stor del av informanterna från kulturinstitutionerna på mångfalden på det här viset, som lika med den invandrade eller rasifierade delen av befolkningen. Och i min vardag inom jobbet som etnolog dominerar synsättet fortfarande inom de yrkesgrupper jag kommer i kontakt med, inom förskolor, skolor, kulturinstitutioner och andra typer organisationer. När det till exempel kommer till barn, så uppfattas inte majoritetsbarnen som en del av mångfalden, utan som som förebilder, en position som de ärver genom att växa upp i samhället, som de socialiseras in i, och som präglar dem vidare i livet.

Därför fungerar inte ord som mångfald och mångkultur som operativa begrepp för ökad inkludering, istället särskiljer de och hierarkiserar grupper från varandra.

 

En stor skillnad idag, i jämförelse med åren för Tid för mångfald är att då såg vi oss nödgade att formulera villkor, eller råd, vad gäller konstnärens/artistens/kulturarbetarens relation till sina budskap och uttryck, vilket inte tror jag skulle behövas idag. Då skrev vi att det är upp till den enskilda kreatören/konstnären att definiera sig själv och sin konst, och vad den ska uttrycka och stå för, inte omgivningen. Det innebar att en person ska kunna representera en grupp, till exempel en minoritet om hen så vill. Men tillhörighet till en social kategori eller grupp ska inte automatiskt förknippas med personens professionella utövande. Den enskilde utövaren måste ha rätten att bestämma detta förhållande, och rätten att få definiera sig själv. Idag tror jag i alla fall att den här devisen är mer inarbetad, att det inte är lika utbrett med förväntningar på vad en konstnär med ett visst ursprung ska uttrycka, kommentera, och representera.

Samtidigt som jag säger det här, påminns jag om den omfattande vittnesbörd som kommit fram om rasifierade personers erfarenheter av motsatsen inom områden som konsten, musiken och teatern, verifierat i en rad studier (Another Life 2022, Dusant 2023, Kelekay 2022, McChangama & Larsen 2023, Skinner 2022, Ålander 2022). Det finns ett kvardröjande kolonialt mönster, som många kulturarbetare och artister möter inom organisationer och i sina professionella vardagliga kontakter. Sentida rapporteringar och studier vittnar med all sin tydlighet om det här kvardröjande mönstret. Det är förstås inte bara ett mönster, som existerar strukturellt, det existerar för att det görs och upprätthålls av aktörer inom kultursektorn.

En omedelbar reflektion är hur vi i Tid för mångfald, och i efterföljande implementeringsarbete, misslyckades med att förmedla hur den vardagliga rasismen förekommer och tar sig uttryck. Det som vi misslyckats med, liksom många studier och initiativ mot vardaglig rasism inte riktigt lyckats förmedla, är kunskapen om hur den är aggregerad till sin natur. Att den är aggregerad innebär att den verkar genom en rad upprepade händelser och ageranden, och blir därigenom till ett återkommande mönster som rasifierade erfar i sina vardagliga interaktioner. När man sedan ska påvisa och vittna om rasism, så kan de enskilda exemplen uppfattas som inte särskilt övertygande och till och med harmlösa hos en oförstående icke rasifierad omgivning. I detta ligger också svårigheten att koppla händelser och upplevelser till icke rasifierades erfarenhetsvärldar, till igenkännande hos många av kultursektorns företrädare och medarbetare. Just detta, hur förmedlade erfarenheter av vardaglig rasism inte fäster hos dem som inte behöver förhålla sig till den, är ett dilemma som också påtalas av ”portalfigurerna” inom forskningen om vardagsrasism och vithet, såsom i Sara Ahmeds On being Included: Racism and Diversity in Institutional Life, Ruth Frankenbergs White Women, Race matters, The Social Construction of Whiteness Women och inte minst i Philomena Esseds Understanding Everyday Racism. I sitt kapitel ”Vardagsrasism” i utredningen Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, påtala Essed hur vardagsrasismen handlar om hur människor upprätthåller sina ”vanevärldar”, mer än att de behöver vara intentionella rasister. Essed drar ändå slutsatsen att det finns hopp, att människor som inte erfar vardaglig rasism kan lära sig att förstå hur den verkar i vardagen. Sådana personer som lär sig att tolka dess väsen bildar vad hon kallar ”de visa”. Hon skriver: ”… människor med alla tänkbara bakgrunder kan lära sig att känna igen och utmana rasism i vardagen” (Essed 2005, s. 89).

Så här i backspegeln skulle vi som sagt varit mycket tuffare med att förmedla resultaten, kopplade till vardagsrasismens väsen. Vi gjorde dock ett försök i det delresultat som vi benämnde ”ambivalens”, vilket syftade på strukturella mekanismer, som uppstod genom de intervjuade företrädarnas återkommande och likartade ”små” vardagliga tolkningar av och tveksamheter kring mångfalden.  Det blev till ett aggregerat mönster med liknande förhållningssätt hos många, i praktiken skapades en exkluderande ”mur” mot ”mångfalden”.

 

Det som ändå gör situationen idag annorlunda mot för tjugo år sedan är mycket mer av motstånd och alternativa krafter för förändring inom kultursektorn. Av betydelse för den här utvecklingen kan man för att bara nämna några: Afrosvenskarnas förbund, organisationen Tryck (Push), The National Black Theatre of Sweden, Riksteatern (berättar lite om varje).

 

Strukturella samband

Jag tänkte här slutligen reflektera över de strukturella faktorer som motverkade en ökad mångfald och fungerade exkluderande. En del saker har jag redan nämnt, men väljer att ändå kort påpeka dem igen under denna rubrik.

 

Kunskaper och engagemang

Överlag fann vi ett svagt engagemang för och bristande kunskaper om mångfaldsfrågor bland ledarna för kulturinstitutionerna. Min reflektion är att situationen är i stort densamma idag, och jag har inte funnit något i de studerade årsredovisningarna som skulle tyda på något annat.

Idag råder samma grundregler för ”diversity management” som på den tiden: bristande kunskaper och engagemang hos ledarna för en organisation avspeglar sig hos medarbetarna på alla nivåer. Oftast går det inte att åtgärda problemen på annat sätt än att rekrytera nya ledare med rätt kompetens och stort engagemang, ”det krävs att fiskarna i akvariet byts ut”, som man säger bland organisationsforskare.

Vår slutsats var att kraven måste höjas på utbildning och ökade kunskaper inom kulturinstitutionernas ledande skikt. Den slutsatsen drar jag även idag.

Kanske ett feltänk hos oss var att i för stor omfattning utgå ifrån ”diversity management” hos institutioner som saknade mångfald bland sina medarbetare. Där skulle vi arbetat mer aktivt med åtgärder för breddad rekrytering. (Jfr diskussionen om ”rättvis rekrytering” hos Edström & Hyltén-Cavallius 2011).

 

Nätverk och rekrytering

Breddad rekrytering var en fråga som annars hamnade under det andra av de fyra strukturella sambanden.

Ett resultat var den omfattande nätverksrekryteringen inom sektorn. Över 65% av alla tillsättningar skedde via informella kanaler vill jag minnas. Det finns inget som pekar på att det skulle vara annorlunda idag, om jag till exempel ser till mina erfarenheter av att utbilda studenter till yrken inom kultursektorn (ev. berätta om praktikens betydelse för inträde i branschen). Problemet, då som nu, med starka (och smidiga) sociala nätverk bland kultursektorns medarbetare är att kommunikationen fungerar väl inom dem, men att informationen inte når utanför, hur den exkluderande muren utåt är lika stark som sammanhållningen inåt. Då som nu råder förhållandet, att det är de ”svaga” vidspridda och överskridande nätverken som är effektivast för informationsspridning och rekrytering utanför dominerande strukturer. (Kanske ett exempel, hur denna metod användes i Dritero Kasapis projekt, ”Nya pjäser Nya världar”, berätta hur.)

När det gäller breddad rekrytering får vi inte glömma att utbildningsinstitutionerna har ett avgörande ansvar. Vi som utbildare borde ta ett mycket större ansvar för detta än vad vi gör idag. (Påminn också om det jag tidigare tagit upp, om de etniska föreningarnas och mångfaldiga sammanslutningars stora roll för breddad rekrytering inom kultursektorn.)

 

Mångtydighet

När vi intervjuade företrädare för institutionerna, framgick det hur svårt de hade att göra sammanhållna mångfaldssatsningar över tid. En orsak som de nämnde var de otydliga direktiven och föränderliga direktiven från kulturdepartementet, som gjorde det svårt att satsa långsiktigt och konsekvent. Mitt intryck är att detta förhållande råder fortfarande idag.

Otydligheten innebar också att mångtydigheten hos begrepp, som mångfald, kulturell mångfald och interkulturell, underblåstes på gott och ont. Det gav institutionerna frihet att själva få definiera mångfalden, samtidigt som just mångfalden av innebörder gjorde den diffus med mer eller mindre tandlösa och tillfälliga satsningar. Diskussioner, läs kontroverser, om hur exkludering och bristande mångfald ”egentligen” hade att göra med kön, eller med klass, eller hur kultur eller mångkultur skulle förstås, resulterade i att summan av alla krafter ofta blev noll.

 

Ambivalens

I intervjuerna med företrädare kunde vi konstatera, som jag tog upp tidigare, att det fanns återkommande sätt att tala om, förstå och förhålla sig till ”mångfald” och de som ansågs ingå i denna mångfald. De här berättelserna skapade tillsammans en ganska homogen syn på mångfalden, ofta som problematisk och svårhanterlig. Det kunde vara föreställningar om det knepiga med: att ”få plats med frågorna” i den ordinarie verksamheten, att inte ha utrymme att utbilda personer med ”annan bakgrund”, att man inte visste hur man skulle hantera språkliga brister, deras bristande sverigekunskaper, alltför stora kulturskillnader, att unga, företrädesvis kvinnor, avråddes eller hindrades att arbeta inom kulturen på grund av föräldrarnas motstånd. Vi kunde se hur de här tankefigurerna återkom, de delades av många, och sammantaget skapades en övergripande ambivalens inför mångfaldig rekrytering och andra riktade åtgärder. Det som var oroande var att de flesta funderingarna hos företrädarna förlade orsakerna till de exkluderade själva och deras förmågor genom att accentuera ett bristperspektiv. Även när det handlade om organisationens självkritik, ungefär: ”vi har inget utrymme att ge extra stöd, kompensera för hinder som de har”. Översatt till diskussionen som jag hade om vardagsrasism, innebär det dels en förstärkning av ett ”institutionellt perspektiv”, där man inte förmår att koppla exkluderingsprocesser till egna handlingar, och till sina egna erfarenhetsvärldar. Dels innebär det ett förnekande av rasifierades egna erfarenheter av upprepade bemötanden och dominerande förståelseformer, vilket gav dem en helhetsbild, som institutionernas företrädare inte förmådde att överblicka, utan uppfattade i sina enskildheter.

Det som händer, när de dominerande inte kan knyta exkludering och rasifiering till sina egna erfarenhetsvärldar, är att det uppstår skepsis och att personer som utsätts tolkas som överkänsliga och utövare av identitetspolitik, när de uttalar att de har gemensamma erfarenheter av exempelvis rasifiering i arbetet inom kultursektorn. Det som påtalas av de exkluderade är hur de känner igen varandras historier om att bli kategoriserade på ett återupprepande och uteslutande sätt, inte att de i övrigt delar egenskaper och färdigheter. Snarare handlar då detta om identifikationspolitik och inte identitetspolitik, men tolkas som det senare, vilket inte sällan får förödande konsekvenser genom röststarka debattörers förminskande beskrivningar av ”de överkänsliga som ägnar sig åt identitetspolitik”. Det tar udden ur motståndet och motverkar mångfalden.

 

Referenser

Ahmed, Sara 2012. On being Included: Racism and Diversity in Institutional Life. Durham & London: Duke University Press.

Another Life ‘Repræsentation og diskrimination i den danske musikbranche 2022 (report). https://anotherlifecommunity.com/viden/

Dusant, Macarena 2023. Strukturella mönster och vithetens monster. Erfarenheter av rasism och diskriminering inom konsten. Stockholm: Konstfrämjandet.

Edström, Nina & Charlotte Hyltén-Cavallius 2011. Osmos – inkluderingsprocesser i kulturlivet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Essed, Philomena 2006. Vardagsrasism. I Bortom Vi och Dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, 71–94. SOU 2005:41. Stockholm: Fritze.

Philomena Essed 1991. Understanding Everyday Racism.  Newbury Park, London & New Dehli: SAGE Publications.

Frankenberg, Ruth1993. White Women, Race matters, The Social Construction of Whiteness Women. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Hage, Ghassan 2000. White Nation. Fantasies of White supremacy in a multicultural society. Annadale: Routledge / Pluto Press.

Kelekay, Jasmine 2022. Jag gör inte World, jag gör pop. En rapport om rasism i musikbranschen. Stockholm: Skap.

Mchangama, M. and Larsen F. (2023) At mødes med kunsten. In Aspegren, A.(ed.), Rasmussen, S.M. and Righolt.N. PUBLIKUM 15 fortællinger om publikumsudvikling. CKI og Rasmussen Nordic, København. https://www.cki.dk/publikationer/publikumsudvikling/

Pripp, Oscar 2024. Artistic Citizenship as Practices of Ethical Worlds and Everyday Resistance. In Maria Westvall & Emily Ashieng’ Akuno, Music as Agency: Diversities of Perspectives on Artistic Citizenship. London & New York: Routledge.

Pripp, Oscar 2019. Music, Dance and Ethnic Elasticity in a Kurdish Cultural Association. The Complexity of Intercultural Experience. El oido pensante, 7(1)

Pripp, Oscar 2006. Den kulturbundna kulturen. Om strukturell uteslutning i kulturlivet. I Sverige, utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, den segregerande integrationen: Om social sammanhållning och dess hinder: Rapport, edited by Masoud Kamali, 195–218. Stockholm: Fritze.

Pripp, Oscar (red.) 2006. Mångfald i kulturlivet. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Pripp, Oscar, Emil Plisch & Sara Printz Werner 2005. Tid för mångfald. En studie av statligt finansierade kulturinstitutionernas arbete med etnisk och kulturell mångfald. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Skinner, Ryan Thomas 2022. Afro-Sweden. Becoming black in a color-blind country. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Tomson, Klara 2017. Vilken mångfald? Kulturinstitutioners tolkningar av mångfaldsuppdraget. I Vem får vara med? Perspektiv på inkludering och integration i kulturlivet i de nordiska länderna. Stockholm: Myndigheten för kulturanalys.

Utländsk bakgrund bland anställda på de statligt finansierade kulturinstitutionerna i Norden, 2017. Stockholm: Myndigheten för kulturanalys.

Vem får vara med? Perspektiv på inkludering och integration i kulturlivet i de nordiska länderna, 2017. Stockholm: Myndigheten för kulturanalys.

Westvall, Maria, Rolf Lidskog & Oscar Pripp 2018 (eds). Migration, Musik, Mötesplatser. Föreningsliv och kulturproduktion i ett föränderligt samhälle. Lund: Studentlitteratur.

Zackariasson, Maria, Magnus Öhlander & Oscar Pripp 2022. Polarisering & samexisten. Kulturella förändringar i vår tid. Stockholm: Boréa.

Ålander, Jonas 2022. Musik, migration och villkor: en studie om deltagarvillkor inom det svenska musiklivet. Öreb

[1] Studien genomfördes av Oscar Pripp, Emil Plisch och Sara Printz Werner.